Alun och Andrarums Alunbruk Kristian Carlsson

De flesta spåren efter Alunbruket i Andrarum är försvunna. Naturen har tagit sig an området. Det ser till och med naturligt ut. Men röda kullar döljer sig under gräset och sjöar av dagvatten i övergivna dagbrott, tvära nivåskillnader i landskapet har huggits för hand. All bebyggelse är präglad av brukstiden, allting i landskapet, allting. Men naturen ligger som ett hölje över detaljerna och skogen har återuppträtt — en på 100 år framkrupen grönska.

Vad användes alun till?

Att använda sig av alun kunde man redan under antiken. Det var känt för sina blodstillande och desinficerande egenskaper — främst i medelhavsområdet, där man hade vulkaniska bergarter. Man framställde då relativt enkelt alun genom att bränna råmaterial, så som man kunde framställa ren kalk. Härifrån är turerna många innan man på 1800-talet också kunnat fastställa vad alun är genom kemiska analyser: kaliumaluminiumsulfat, ett s.k. dubbelsalt (kristaller som bildats av en syra).

Under sin erövrande framfart strök romarna alunlösning över träbroar som byggdes och detta gjorde dem mindre lättantändliga när motståndarna försökte sabotera. Sedan pappret uppfunnits och skulle ersätta pergament och papyrus, glättade man ytan med alun för att ge bläcket fäste. På den intensivt lila skrud som påvedömet stoltserade med hade man fixerat färgen med hjälp av alun, så att kläderna var tvättbara. Ett mjukare skinn kunde framställas genom garvning med alun istället för med växter. Alun hade man för att konservera exempelvis kött, och det förekommer i en del grönsakskonserveringar än i dag och inte minst (eller slutligen och minst) i så kallad trolldeg.

Att alun hade dessa många, och fler, användningsområden borgade för en ständigt ökande efterfrågan. På 1400-talet utlyste påvedömet monopol på alunframställning för den katolska världen (främst för att motarbeta importen från Turkiet och österifrån). Detta fungerade under kyrkans auktoritet, men när Luthers reformation väl slagit igenom i norra Europa uppstod nya möjligheter (och nödvändigheter) att inleda inhemsk produktion av t.ex. alun. I norra Europa var alunutvinningen något mer komplicerad än kring medelhavet, men Holland och England skapade tidigt egna alunbruk.

Jochum Beck och starten av alunbruket

Sverige och Danmark reformerades i etapper på 1520-30-talen. Det var dåförtiden på modet för adeln att göra upptäcktsresor och exkursioner för att finna, katalogisera och inmuta naturtillgångar. Eftersom Skåne var ett av de landskap som pendlade mellan Sverige och Danmark, låg det nog ett extra intresse i att snabbt få veta vad man här hade att utvinna. 1637 gavs från danske kungen ett privilegiebrev åt Jochum Beck att driva Alunverk i tre områden, spridda längs den bergrygg som passerar Andrarum på väg ner mot Simrishamn. Valet föll slutligen, och förmodligen redan inledningsvis, på Andrarum; att visa intresse för flera orter kunde tjäna som vilseledande manöver mot eventuella konkurrenter, samt som reservalternativ om planerna i Andrarum trots allt inte föll väl ut. Men någonting speciellt utmärkte sig också i Andrarumstrakten, precis på den plats där Alunbruket skulle ligga. När Jochum Beck kom dit hade man redan i hundra år utvunnit kalk till försäljning, som använts till slotts- och herrgårdsbyggen i Skåne och Köpenhamn. Andrarumskalk användes när Kung Kristian IV i början av 1600-talet anlade sin nya stad i nordöstra Skåne, där sedermera  Kristianstads fästning anlades (1617-1619) som försvarsutpost mot gränsen till Sverige.

Adelsmannen Jochum Beck var kunglig befallningsman i Kristianstad och färdades mellan Köpenhamn och Kristianstad till häst — något som krävde övernattning på vägen. Det sägs att han på en sådan färd hade spenderat en natt på Sjöstrups gård i Andrarums socken och under natten drömt om att han låg ovanpå stora rikedomar. Dröm eller sägen, vem vet. Men vad man emellertid vet är följande: Jochum Beck hade utbildat sig på universitet i Leiden. Holland hade redan startat egna alunbruk. Vidare låg den kalk som utvanns i Andrarum insprängd i lager mellan svart skiffer, som man där inte hade funnit användning för och som samlats på hög. Den svarta skiffern, som bl.a. innehåller alun, låg alltså i öppen dager under Becks vistelse.

Med kungligt privilegium i ryggen började han köpa upp mark kring Andrarum. Kalkutvinningen hade utförts av bönderna på egen mark och i ett slags kooperativ med hjälp av högre samhällsmedborgare. Jochum Beck la ut stora summor men gav samtidigt inte avkall på sitt ståndsmässiga leverne. Han byggde sig ett stort hus i ena änden av Alunverket och ”höll hov”. Men ännu kunde ingen alun skeppas ut. Han företog sig resor till både Holland och England för att kontraktera alunexperter, men det visade sig att dessa inte tilläts lämna sina hemländer, eftersom staten ansåg dem för viktiga för den inhemska ekonomin. Det var Nordens första alunverk, i ett århundrade då infrastruktur, kommunikationer och handelsavtal befann sig på en erbarmlig nivå i förhållande till dagens standard. När han tillslut lyckades få hem två holländska alunmästare och lyckan skulle vara gjord, visade det sig att den skånska skiffern innehöll större andel brännbart organiskt material än den holländska — och all alun gick upp i rök.

Man fick prova sig fram under ytterligare flera år innan produktionen kom igång. Och däremellan dansk-svenska krig som från ena eller andra hållet plundrade bruket i räder, medan andra sidan tog ut krigsskatter. På grund av sina många lån i Holland häktades Beck på en resa dit 1652 och fick invänta rättegång. Då passade kreditorer också på att inkassera skulder hemmavid, nu hade alunproduktionen slutligen stabiliserats och börjat ge avkastning. Detta ledde till ett flertal olika manövrer från Becksläktens håll, såtillvida att det plötsligt existerade tre olika alunverk i Andrarum. Jochum Becks eget, som nu var i händerna på skuldindrivare. Och därtill ett som hans svåger startat och ett som hans barnbarn startat. Många om och men, fram och tillbaka, men i slutändan dog Jochum Beck utblottad år 1682. Kreditorerna tog över och drev Becks egna alunverk, medan de andra två kunde hållas inom släkten. Det har gjorts beräkningar på att alla de som lånat ut pengar till honom hann få ut nio gånger så mycket som de en gång lånat ut. Det är ränta, det.

Christina Piper och alunbrukets glansdagar

En större förändring skedde först på 1720-talet då Christina Piper köpt upp alla andelar i Alunbruket. Hon hade kommit till Andrarum kring sekelskiftet för att inkassera en skuld, som alla andra. Hon tillförde bruket det som saknades: ledarskap och koncentrerat ägande. Hon var gift med Carl Piper, en av de främsta rådgivarna till Karl XII; under ett av de många krigen hamnade Carl Piper i fångläger. Det sägs att Christina erbjöds att lösa ut sin make för en ansenlig summa men att hon, rik som ett troll, inte ansåg sig kunna undvara sina riksdaler. Eftersom hon dessutom hade kontroll över sin förmyndare (det manliga bihang som den tidens kvinnor ansågs behöva för att kunna fatta myndiga beslut) fick hon chans att driva idéer och förvalta efter eget huvud; hennes man hade även förut varit mycket frånvarande eftersom den svenska stormaktstiden till stor del handlade om krig om man var i kungens följe. I det omoderna Europa gavs viktiga producenter och företagare särskilda privilegier. Christina Pipers företagaranda belönades av staten med osannolika eftergifter — jämfört med dagens skattelättnader. På Alunbruket kunde hon stifta egna lagar, där utfärdades egna domar, man fick trycka upp en egen valuta att ge i lön åt sina anställda, samt hade monopol på användning av den skog som växte i trakterna, oavsett vem som ägde den — och det var ägarens skyldighet att ditransportera stockarna.

Som störst var Andrarums Alunbruk under mitten av 1700-talet. Med hela omkringverksamheten arbetade då ca 3.000 personer med alunet. På Alunbruket bodde 900 personer, vilket var ansenligt eftersom endast 5.000 dåförtiden bodde i Malmö. Christina Piper var omåttligt rik. Det sägs att hon kunde färdas från Andrarum till Stockholm på egen mark så när som på 7-8 mil.

Kring 1740 byggde hon det som idag kallas Christinehofs slott och som dåförtiden gick under den betydligt oansenligare benämningen ”Det nya huset”. Hur som helst önskades en förnyelse gentemot det hus som Jochum Beck byggt (i andra änden av Alunbruket) och som blivit utslitet och omodernt. Slottet kostade en dryg tiondel av hennes årsinkomst på 200.000 riksdaler från Alunbruket; att där jämföras med den ordinarie arbetarens 150 daler, kvinnor och barn betalades sämre. Christina Piper dog 1752 och lämnade Alunbruket efter sig i form av fideikommiss, för att undvika ett konfliktfyllt ägarskap och stävja risken att Alunbruket i framtiden skulle delas upp igen. Detta innebär att den äldste sonen fått ärva alltihop, i generation efter generation fram till dagens greve Carl Piper.

Magasinet där arbetarna fick handla med brukets egna valuta

Andrarums Alunbruk var Nordens största. Ett antal nya alunbruk växte fram i Sverige under 1700-1800-talet. De vände sig då många gånger till Andrarum för att få arbetsledare utbildade. Man använde under hela brukstiden i princip samma framställningsmetod som Jochum Beck fått utarbetad åt sig av sina holländska alunmästare. Skiffern bröts i dagbrott under vintertid. Resten av året ägnades åt de olika stegen i anrikningsprocessen. För att förhindra skiffern från att brinna upp under rostningen, varvades den med jämna mellanrum med den slagg som redan var helt utbrunnen. Således anlade man stora fyrar, svartstrimmiga av skiffern och rödstrimmiga av slaggen. Rostningen frigjorde svavel och gul rök syntes milsvida i det omgivande landskapet, enligt samtida iakttagare. I fyrarna skulle en lagom eld hållas vid liv så att man ett par veckor senare kunde ösa den i stora kar och med vatten laka ur alunmolekylerna. Vätskan leddes till ett pannehus, där alunen renades genom kokning och diverse processer. Alunen lämnades sedan att kristalliseras i tunnor, som fick Linné vid sitt besök att tänka på enorma vinfat. Slaggen samlades på hög, så kallade rödfyrar. Slaggen ligger utspridd över stora områden och även om växtlighet till slut fått fäste döljer sig där restämnen som uran, radon och arsenik. I praktiken var verkarna, som bruksarbetarna kallades, synnerligen livegna: med hårt arbete, dålig lön och skulder som ärvdes i generationer. De levde avskärmade liv i bottnen av ett klassamhälle, som upprätthölls av egna stränga lagar bortom statlig myndighetsinsyn. Folk sökte sig likväl till bruket eftersom möjligheten fanns att äta sig mätt (goda entreprenörer inser att arbetare som inte går hungriga kan arbeta hårdare); ett säkrare kort än att vara dräng i en preindustriell tid som präglades av godtycklig missväxt för bondesamhället.

Nedgång och ridå ner

Alunbruken blev alltmer omoderna ju närmre slutet av 1800-talet man kommer. Det gick inte längre att sälja dyrt alun från alunbruk, när det på annan ort framställdes alun genom den betydligt mindre omständliga kombinationen av järnfri lera och svavel. I dagens moderna alunframställning kan ett normalföretag producera om dagen motsvarande de 5.000 tunnor om året som lämnade Andrarum på 1700-talet. I och med industrialiseringen av samhället på 1800-talet kom också helt nya produkter ut på marknaden och efter ett par tusen år visade det sig att alun inte längre var så nödvändigt. När Andrarums Alunbruk lades ner 1912 arbetade tre personer med en ytterst blygsam och olönsam produktion.

De sista arbetarna vid bruket 1910

Idag återstår alltså mycket lite från brukssamhället. Byggnader och anläggningar har förfallit, men oftare blivit nerrivna — på exempelvis 1940-talet, när gammal bebyggelse fortfarande var motbjudande och skogs- och jordbruksområden var hårdvaluta. En handfull arbetarbostäder i korsvirke sticker upp här och där som svamp i skogen.

Slagghögar eller ”de röda backarna” som de kallas i folkmun